Den 29 april 1860 gav sig Oscar Hultman och Johan Bergenstråhle iväg ut i det algeriska Sahara. En resa som tog dem fem dagar för att nå Djelfa, tar idag en halv. De färdades på häst, åsna och kamel och övernattade på franska posteringar. Allt för att hinna ikapp den bataljon som skulle kväsa ett gryende uppror. Nu blev det inte mycket av någon revolt, men de två svenska löjtnanterna fick sig ett äventyr som hette duga. De drevs lika mycket av ärelystnad som nyfikenhet och upptäckarlusta.
Oscar och Johan, var 23 år och i Algeriet på utbildning, de skulle så småningom åter mötas i stabstältet under den franska invasionen av Mexiko. Oscar hade i mellantiden hunnit med ett år på stridsfälten i det amerikanska inbördeskriget.
Det är om Oscar Hultman jag forskar och skriver. Ett arbete som bland annat tagit mig till Riksarkivet, Uddevalla, Skillinge Säteri, Stockholms Slott och Algeriet. Det är lika mycket forskningen att dyka in i en 1800-tals officers tänkesätt, som själva författandet som driver mig.
Oscar dör 1866 29 år gammal. Han dör inte hjältedöden för sitt fosterland som han hela sitt korta liv hade velat. Inte med bröstet mot fienden som han önskade den där feberstinna dagen i Marseille. Inte efter en flink manöver likt ”herrar”, som Runeberg skriver i sin dikt i Fänrik Ståls sägner. Den dikt han plitat ner i pärmen till sin dagbok från kriget i Mexiko. Utan av en bakterie som sprids i dricksvattnet. Kolera.
Hustru Bertha begraver honom på Norra Kyrkogården i Uddevalla när deras dotter Isabella, är bara tre månader. Hon skulle så småningom bli mamma till min farfar.