När solen går upp över den norska huvudstaden Kristiania den 26 juli 1860 samlas åtta muntra herrar utanför det kungliga slottet. De blinkar mot solen, som vanligt hade kvällen före blivit både sen och blöt. Tjänare lastar bagage på de fyra landåer som är framkörda. En reslig man med brett leende och helskägg tar ledningen. Han verkar inte alls påverkad av gårdagen utan pekar med hela handen och bestämmer vem som ska åka i vilken vagn. Ryttmästarna Naesser och Schildt i den sista, Löjtnanterna Ihlen och Liljecrantz i nästa, major Dardel, överste Lagerberg och livmedikus Lundberg i vagn nummer två....
När solen går upp över den norska huvudstaden Kristiania den 26 juli 1860 samlas åtta muntra herrar utanför det kungliga slottet. De blinkar mot solen, som vanligt hade kvällen före blivit både sen och blöt. Tjänare lastar bagage på de fyra landåer som är framkörda. En reslig man med brett leende och helskägg tar ledningen. Han verkar inte alls påverkad av gårdagen utan pekar med hela handen och bestämmer vem som ska åka i vilken vagn. Ryttmästarna Naesser och Schildt i den sista, Löjtnanterna Ihlen och Liljecrantz i nästa, major Dardel, överste Lagerberg och livmedikus Lundberg i vagn nummer två.
- Et vous, colonel Brincourt, auriez-vous la gentillesse de m'accompagner?
Mannen som uppenbarligen heter Brincourt sticker ut. En smärt herre med kortklippt grått hår och blont skägg. Klädd i fransk uniform och medaljer på bröstet. De pigga ekorrögonen glittrar och han bugar sig.
- Avec plaisir, Votre Majesté.
Han studsar upp i den första vagnen.
De trettiosex hästarna frustar av återhållen energi. De skrapar i kullerstenarna med hovarna, angelägna att komma iväg. Det är som om de känner på sig att de måste sätta fart, sällskapet har nära femtio mil framför sig. Den gänglige mannen kliver upp i vagnen bredvid den franske översten, betjänten stänger dörren och klättrar upp på kuskbocken.
Med ett ryck sätter vagnarna fart. Ljudet av de klapprande hovarna ekar mellan husväggarna. Morgontidiga åskådare känner med all säkerhet igen den reslige mannen i första vagnen Och de vet absolut vart han var på väg. Det är Karl XV, på väg till Trondheim för att krönas till norsk kung.
Knappa två månader tidigare hade han blivit smord till svensk regent i Storkyrkan i Stockholm och nu skulle han också bli kung över unionslandet. Enligt Eidsvollsförfattningen måste en kung krönas i Nidarosdomen i Trondheim. Det var vad Karl XIV blivit 1818 och även han hade tagit den gamla pilgrimsvägen från huvudstaden till domkyrkan i norr. Men vem är denne franske överste som sitter bredvid vår svenska kung?
Krigshjälten Brincourt
Den 35 årige översten hade gjort en kometkarriär i franska armén, deltagit i flera krigståg och under Krimkriget drog hans kamrater ut honom under en hög med lik med sjutton sår. Två år tidigare hade Napoleon III skickat honom till Sverige på den dåvarande kronprinsen Karls begäran, han ville ha ett par erfarna officerare som kunde vara med under stormanövern på Axelvalla för att ge råd och dåd. Där och då blev herrarna goda vänner. De sjöng, krigade och söp i flera veckor. Kronprinsens program var som vanligt intensivt och när Brincourt lyckades sno åt sig några minuter för att skriva brev till sin moster var han full av beundran för svensken.
Jag förstår mig inte på honom. Hur han kan vara poet, politiker, militär, sjöman, konstnär och doktor på samma gång. Hur han kan dricka femtio glas på en middagsfest utan att bli berusad. Hur han kan växla om från att tala med ministrar, dansa vilt med de vackraste kvinnorna, improvisera tal eller sjunga på såväl franska, som svenska och norska.
Översten blev en självskriven gäst på kröningen och hade följt med kungen vart han än åkt de senaste månaderna. Och nu studsar de tätt tillsammans medan de åtta hästarna galopperar ut ur Christiania och styr kosan upp genom Gudbrandsdalen. De delar mer än säte i vagnen, de delar också ring. En kväll under en middag på slottet hade kungen dragit honom åt sidan.
- Jag har två ringar med Karl XII:s porträtt. Ni ska bära den ena, liksom jag ska bära den andra; en dag i strid ska den ge er seger. Om jag går i krig och om, som jag hoppas, Frankrike och Sverige fortfarande är i fred, ska ni följa med mig, ni ska hjälpa mig med era råd
Varje mil är det hästbyte, trettiosex friska hästar spänns för vagnarna och så bär det av igen. De svenska tidningarna rapporterar att kungen kommer ha städslat upp emot tolvhundra hästar innan de är framme.
Ägaren till posthästarna står bakpå vagnen och samtalar med kungen som översätter åt Brincourt. Det vill säga när han inte berättar de lokala skrönorna. Till exempel den om hur man i trakterna löser ett kärleksdrama. Om två män är intresserade av samma kvinna så bestämmer hon längden på knivbladen de ska slåss med. Sedan kastar de bägge kombattanterna sig över varandra och hugger tills en av dem ger upp.
Pastoral skönhet
Brincourt skriver poetiskt till sin moster
Stigen vi följer är uthuggen i berget och går längs med älvens krökningar och svängar. Loppet är majestätiskt och snabbt, lyder naturens alla nycker oavsett om den utvidgar sin bädd vid foten av gröna sluttningar, eller om den är innesluten mellan två klippväggar. Den hoppar från vattenfall till vattenfall och släpar rasande bort träd och stenar som hindrar dess lopp. De mörka tall- och björkskogarna är prickade med stugor och träkyrkor med märkliga och imponerande former. Silverfärgade bäckar som rusar ut ur kala bergsryggar präglar landskapet och ger det en melankolisk charm som ytterligare förstärks av en djup tystnad.
Första natten tillbringar de i Elstad, sedan spränger de vidare. De pratar krig, politik, röker och sjunger. Ja, helt enkelt fördriver tiden på ett trevligt sätt.
När de åker över Dovrefjäll står de upp i vagnen och beundrar det vackra landskapet.
- Det här skulle bli en vacker tavla, säger Brincourt
Kungen, själv en konstnär, stannar genast vagnen och beordrar fram dukar, stafflier och oljefärger.
- Eh bien mon cher, jag ska göra en skiss av den och avsluta den när jag återvänder till Stockholm. Jag skickar den till dig i Alger.
Med säker hand börjar han avbilda landskapet med glaciärer, evig snö och ingen annan vegetation än vildrenarnas vitmossa. Dardel får teckna detaljer med kolstift.
När de lämnar Innlandets fylke kör de under en äreport ombunden av gröna dvärgbjörkar med en stor skylt på toppen, Velkomen til Thrøndelagen. Men det ser inte herrarna, då sover de i godan ro.
Man ur huse
En man som väntar på att få se kungen är den norske journalisten Aasmund Olavsson Vinje. Han sitter mätt och belåten på gästgivargården i Kongsvoll några kilometer längre fram, dit följet väntas till kvällen. Där, liksom på alla andra poststationer, vimlade de av människor som vill skåda kungen innan de dör. Hög som låg har samlats, från amtets nobla ämbetsmän i trekantiga hattar till drängar och bönder i röda mössor.
Aasmund hjälper till med matlagning och tvätt och eftersom det uppdagas att han är en ganska känd man så får han äran att förbereda ljusen i storstugan som ska tändas när kungen anländer.
Väntan blir lång. Fram emot midnatt kommer en ryttare på en skummande och svettig häst.
- Kungen är här om en halvtimme, ropar han.
Aasmund skriver i sin bok Ferdaminni fraa sumaren 1860 att nu blev det liv, människorna yrde och kryllade om varandra. Själv är han beredd med tändstickorna för att tända ljusen i ljuskronan och fönstren, liksom soldaten som med brinnande lunta väntar på order vid kanonen.
Efter att han berättat för flickorna hur de skulle stå när kungen kommer så sträcker han sig och tänder ljusen i kronan. Just som det sista ljuset får fart så svänger ett ekipage med åtta rykande hästar in på gården. Det är sådan faslig rök att han inte ser vem som kommer förrän kungen vigt hoppar ut. Följet kommer en halvtimme senare.
Fönstertittare
Brincourt ser sig omkring på alla gapande människor, han som är van vid Paris breda boulevarder och Algeriets ökentrakter är som influgen till en annan planet. Gästgivargården består av låga trähus med små fönster som lyser av de tända ljusen. Människorna som glor på honom är till övervägande delen rödhåriga och kvinnorna är starka med fina drag. Bergsfolkens små hästar betar på sluttningarna intill. Medan det går in berättar kungen skrockande att de hade förväntat sig honom i krona och klädd som i en kortlek.
I salen står ölflaskor på rad och maten är framställd. Det fina sällskapet bänkar sig med de lokala makthavarna och hugger in på läckerheterna. I fönstren trängs befolkningen för att beskåda underverket.
Skjutsdrängarna och tjänarna får äta i drängstugan där också Aasmund håller till. Han fick visserligen frågan om han ville äta med kungen och hans följe, men eftersom han är gråklädd tyckte han inte det passar sig att vara i kungens sällskap. Han språkar hellre med kungens abessinske adjutant som pratade de flesta språk.
Sexton mil har de kört den dagen och de kommer inte i säng förrän klockan två. Fyra timmar senare ska de iväg. Brincourt är stel och har svårt att vakna, så han går ner till älven vid femtiden och tvättar sig i det iskalla glaciärvattnet.
Dalarna vidgas och efter det sista hästbytet kommer nationalgardet till häst för att eskortera dem den sista biten in under triumfbågen i Trondheim.
Tillbaka samma väg
Övriga kröningsgäster, drottningen och prinsarna reser väsentligt bekvämare med båt och anländer till kröningsceremonin i Nidarosdomen som verkligen imponerar på Brincourt. Detta i en stad som annars är byggd i trä.
Dagarna rullar på med militärövningar, middagar, fester, inspektioner och själva huvudpunkten, kröningen. Karl XVs energi sinar aldrig, men Brincourt börjar längta hem och är slutkörd. Värst är middagarna. Man behöver en strutsmage för att kunna smälta all mat man tvingas äta. Och benen, jag skulle behöva ben av stål eller järn för att klara alla polkor, mazurkor och valser med damerna. De nordiska kvinnorna är galna i att dansa.
De tar samma väg tillbaka till Kristiania. Upp i vagnarna och Brincourt åker med kungen igen. Det är ett himla ståhej längs vägen där halva befolkningen har samlats, stadens damer kastar in blombuketter i vagnen som fylls av väldoft. Brincourt kan inte undgå att bli stolt, tänk att han är bästa vän med en monark som alla älskar. Han som varit både fattig, deprimerad och sårad. Han som stött sig på en bruten arm för att med pistolen i hand kämpa för sitt liv. Nu sitter han bredvid en kung som ger honom en fars uppmärksamhet.
Vädret är fint och resan behaglig. Kungen är alltid på jakt efter det som kan tänkas behaga honom, tänder hans cigarr, brer sin mantel över hans knän. För gud ska veta, att det är kallt i detta djävulska land, även i augusti. Också på nerresan omringas de av folkmassor som vill se kungen och hans entourage. Brincourt är imponerad över kvinnorna, bondkvinnorna har tusen gånger mer dragningskraft än fruarna till borgarna i Trondheim, som är avskyvärda under sina krinoliner och spetsar. När de unga flickorna hand i hand jublande närmar sig vagnen önskar han att någon av dem kunde hoppa upp i hans knä, för de är oerhört vackra. Deras hår glänser utan pomada. Den vita mjölkaktiga huden och den vänliga blicken får honom att rysa.
De har en smekande blygsamhet som ger dem en charm okänd för mer civiliserade nationer, skriver han till sin moster.
Han har blivit en god vän till hela familjen, dansat med, och sjungit för drottningen. Skålat med prinsar och officerare. Skaldat för lilla prinsessan Louise och till och med fått ta hand om hennes docka, Netty, när hon var sjösjuk. Tidningarna är fulla av rykten att han ska stanna som kungens stabschef, väldigt smickrande, men han vill ha sitt eget land eller dö.
Trots kungens envetna försök att få honom att stanna är han obeveklig. Avskedet närmar sig och när han lämnar dem så bugar alla så vänligt för honom. Han går förstummad därifrån, rörd till tårar av kungens vänlighet. Imorgon ska han lämna landet han kanske aldrig får se igen.
Så blev det. Han återvände till Frankrike och Algeriet. Så småningom blev han en dekorerad general och krigade i Mexiko och mot Preussarna. Karl XVs tavla över Dovrefjällens vidder kom att pryda hans salong under resten livet.
Källor:
Aasmund Olavsson Vinje, Ferdaminne fraa Sumaren 1860, utgiven i digitaliserad form av Bokselskap.no.
Charles Brincourt, Lettres du Général Brincourt, Plon-Nourrit, Paris
Läs mer
